Jag behöver prata. Men jag hittar inga ord. Jag kan inte få ur mig det jag vill ha sagt. Vet inte vem jag ska prata med, helt plötsligt känner jag mig så ensam. Så som jag aldrig brukar göra.
Jag vill prata ut, i timmar. Prata, lyssna, skratta, gråta. Jag vill ha nåon som håller om mig, stryker mig över håret. Även om jag inte är ledsen och det inte behövs. Är inte ledsen, är inte ens arg. Inte på mig själv och inte på någon annan heller. Vill bara prata.
Kanske inbillar jag mig att vi vi var bättre vänner än vad vi faktiskt var. Men jag saknar oss ändå. Det var dig jag ville prata med. Men sen började jag tänka på alla gånger du dömde mig. När över tio års vänskap inte räckte. När du helt plötsligt bestämde att jag inte räckte. Så kanske det inte var dig jag behövde prata med. Men det betyder inte att jag inte saknar dig.
Jag är så seg. Så opepp. Så uttråkad. Jag vill vilja, men är bara tråkig. Jag gör inte ens något vettigt, som att plugga eller träna. Vilket slutar med att jag sitter ensam med gråten i halsen och inte vet var jag ska ta vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill gör massor med dumma, korkade, farliga, omogna saker. Saker som jag kommer komma ihåg. Saker som kommer få mig att vakna till. Att skratta så jag inte får någon luft. Saker som jag kan dela med mina kompisar, saker som jag vet att jag gjort och som gör att jag orkar när jag är seg och trött och opepp. 
 
För jag vet att det enda jag kommer ångra är de sakerna jag inte gjort.
 
Jag ångrar att jag inte ångrar mer. De saker jag ångrar mest är saker jag inte gjort. Jag ångrar att jag inte kysste killen jag var kär i. Jag ångrar jag inte stannade ute längre när jag var på språkresa.
Självklart ångrar jag saker jag gjort också, men de har i alla fall hjälpt mig att bli en intressantare person, en komplexare person. Det är misstagen vi gör som formar våra personligheter!
 
Att läsa hur jag tänkte när jag inte kunde komma över min första kärlek.
 
Att läsa om hur jag försökte intala mig själv både det ena och det andra.
 
Att läsa om hur jag hade en svacka av dåligt självförtroende.
 
Att läsa om hur sprudlande lycklig jag var för att en viss någon sa grattis på min födelsedag.
 
Att läsa hur jag skrev som om om allt var det största och viktigaste i världen.
 
Att läsa om hur jag blev så arg att jag skakade för att någon jag tyckt om för länge sedan var ett as.
 
 
Jag vet inte hur det är med er, men när jag inte vet vad jag ska göra eller säga ler jag. Sista dagarna har jag lett hela tiden känns det som.. Och tyvär inte bara på ett "jag är glad"-sätt utan mera så att jag har känt mig stel, utanför och så, så jag har skrattat högt och lett som en galning.
Jag saknar att gå i samma klass osm mina bästa vänner. Då gjorde det inget om jag var sjuk och trött nån månad, jag hann inte glida ifrån dem så snabbt! Men nu har jag glidit bort lite från min klass, för jag hade ingen energi över ett tag. Och det suger.
Har ni tänkt på hur mycket andras ord kan betyda? Något nån annan snabbt slänger ur sig kan sätta sig djupt. Ett ja eller ett nej kan vara avgörande. En uttänkt mening från någon kan betyda så mycket. En ogenomtänkt, smärtsamt ärlig kan betyda ännu mer.

Och tänk då avsaknaden av ord. Den jobbiga tystnaden som spritt sig efter något du råkat slänga ur dig. Eller svaret du aldrig fick från din vän. Eller smset killen du gillade aldrig skickade. Att inte veta om någon glömt att svara, valt att inte ringa eller om det kanske till och med har hänt något.

Ord är så viktiga. Så tänk på vad ni säger. Och tänk lika mycket på vad ni inte säger.
Nu har jag lov i en vecka och det måste vara det sköaste någonsin! Ska sova, läsa bra böcker, kolla på bra filmer, göra om i mitt rum, städa min garderob och träna! Och träffa kompisar såklart!
Vad ska ni göra?:)
Jag har legat i min säng senaste timmen och bara drömt mig bort. Låtsats att jag skulle våga packa en väska och bara dra. Kanske jag skulle våga ändå, även om jag har svårt att se mig själv tågluffa med en stor ryggsäck och inga bokade hotell..
Men man kan ju göra det på sitt egna sätt. Tågluffa efter en planerad rutt, boka några vandrarhem i förväg så man har nånstans att sova några nätter i alla fall!
Stället jag vill mest till just nu är Paris. Vill sitta på fik och ta en kaffe, strosa längs Champs-Élysées och stå högst upp i Eiffeltornet! Ochs sen åka vidare tillbaka till Franska Rivieran, Nice, Cannes och såklart Juan les Pins där jag bodde i somras. Och åka tillbaka till alla ställen jag var på den här sommaren. Stanna på alla ställen vi bara besökte kort och bara vara i Frankrike ännu en sommar. Åh vad jag älskar Frankrike! (Så länge jag slipper de franska frukostarna, mår illa bara jag tänker på det..)
Igår sa min pappa at jag ju nästan är vuxen och kan bestämma en hel del själv. 
Men det stämmer inte. Jag är inte vuxen. Jag är inte ens nästan vuxen. Jag har ju knappt börjat vara tonåring. Jag vill inte vara vuxen. Jag vill inte ens vara nästan-vuxen. Jag känner mig knappt som sexton. Jo såklart jag gör, men ibland känner jag mig så fruktansvärt liten, så oerfaren. Men ibland känner jag mig också så gammal, tråkig och mogen.
Jag måste börja ta vara på att vara tonåring. Jag ska göra fler misstag, fler dumma grejjer, skratta högre och skrika mer. Jag ska vara ute senare, plugga mindre och bara ha kul. 
 
Jag tittar upp mot dig. Jag visste inte då att jag borde ha kysst dig. Att det var där och då jag hade kunnat ändra allt. Att jag skulle sitta flera månader senare och undra vad som skulle ha hänt om jag faktiskt gjort det.
 
Jag brukar alltid tänka att "wow jag vill ha hennes ögon, eller hennes ben, eller hennes leende". Jag jämför mig andra väldigt mycket och det tror jag inte att jag är ensam om. Men iblan undrar jag om jag har något som andra vill ha? Vad skulle det kunna vara?
Undrar ni någonsin om ni har något som gör andra avundsjuka? För jag tror att alla har något. Jag kan komma på något hos alla mina vänner som gör mig avundsjuk. Och nej inte avundsjuk på ett dåligt sätt, det låter så hemskt att säga att man är avundsjuk. 
Men jag tror ni förstår vad jag menar?
Någon annan kännde sig också deppig över alla hjärtans dag och satte sig på tunnelbanespåret. Det gjorde att det tog mig en timme längre än vanligt att komma hem.
Kvart över fem stod jag i hissen och ögonen tårades för jag var trött, hungrig, stressad och ledsen. Allt kom över mig. Efter några kakor, två enorma koppar starkt Earl Grey och hälften av A walk to remember med svensk undertext kändes det som om jag kunde andas igen.
 
    

 
 
 
Nu, en A4 med fakta på engelska senare, lite franskaövning och ännu en kaka och en alvedon mot min mensvärk känns allt nästan okej. 
Ja, så okej det känns när man är ensam på "alla lyckliga pars och snygga singlars dag".
Jag hatar att erkänna det men ja, Alla hjärtans dag påverkar mig med. Jag önskar att någon ska skicka ett "will you be my valentine" kort och jag känner mig besviken över att jag inte har någon att dela imorgon med. Men mest av allt känns det tråkigt att jag inte ens kan komma på någon som jag vill få ett kort av. Jag som alltid brukat drömma mig bort och tänka att han säkert överraskar mig, gör något fantastiskt romantisk, något oväntat. Men det finns ingen han, inte längre. Inte efter att mina fåfänga hopp krossades och jag förstod att det som inte ens börjat var slut.
 
Summer sun, something's begun, but oh those summer nights.
 
 
Den här sommaren, att ha så fina minnen att tänka tillbaka på...