Att läsa hur jag tänkte när jag inte kunde komma över min första kärlek.
 
Att läsa om hur jag försökte intala mig själv både det ena och det andra.
 
Att läsa om hur jag hade en svacka av dåligt självförtroende.
 
Att läsa om hur sprudlande lycklig jag var för att en viss någon sa grattis på min födelsedag.
 
Att läsa hur jag skrev som om om allt var det största och viktigaste i världen.
 
Att läsa om hur jag blev så arg att jag skakade för att någon jag tyckt om för länge sedan var ett as.
 
 
Jag vet inte hur det är med er, men när jag inte vet vad jag ska göra eller säga ler jag. Sista dagarna har jag lett hela tiden känns det som.. Och tyvär inte bara på ett "jag är glad"-sätt utan mera så att jag har känt mig stel, utanför och så, så jag har skrattat högt och lett som en galning.
Jag saknar att gå i samma klass osm mina bästa vänner. Då gjorde det inget om jag var sjuk och trött nån månad, jag hann inte glida ifrån dem så snabbt! Men nu har jag glidit bort lite från min klass, för jag hade ingen energi över ett tag. Och det suger.
Har ni tänkt på hur mycket andras ord kan betyda? Något nån annan snabbt slänger ur sig kan sätta sig djupt. Ett ja eller ett nej kan vara avgörande. En uttänkt mening från någon kan betyda så mycket. En ogenomtänkt, smärtsamt ärlig kan betyda ännu mer.

Och tänk då avsaknaden av ord. Den jobbiga tystnaden som spritt sig efter något du råkat slänga ur dig. Eller svaret du aldrig fick från din vän. Eller smset killen du gillade aldrig skickade. Att inte veta om någon glömt att svara, valt att inte ringa eller om det kanske till och med har hänt något.

Ord är så viktiga. Så tänk på vad ni säger. Och tänk lika mycket på vad ni inte säger.