smilemore.blogg.se

Jag behöver prata. Men jag hittar inga ord. Jag kan inte få ur mig det jag vill ha sagt. Vet inte vem jag ska prata med, helt plötsligt känner jag mig så ensam. Så som jag aldrig brukar göra.

Jag vill prata ut, i timmar. Prata, lyssna, skratta, gråta. Jag vill ha nåon som håller om mig, stryker mig över håret. Även om jag inte är ledsen och det inte behövs. Är inte ledsen, är inte ens arg. Inte på mig själv och inte på någon annan heller. Vill bara prata.

Kanske inbillar jag mig att vi vi var bättre vänner än vad vi faktiskt var. Men jag saknar oss ändå. Det var dig jag ville prata med. Men sen började jag tänka på alla gånger du dömde mig. När över tio års vänskap inte räckte. När du helt plötsligt bestämde att jag inte räckte. Så kanske det inte var dig jag behövde prata med. Men det betyder inte att jag inte saknar dig.